Stad eller skog?
Under perioder har jag nog inbillat mig att jag är en stadsmänniska. Det händer fortfarande. Speciellt när jag tillbringar en dag eller två i ett soligt och härligt Stockholm. Då kan tanken slå mig att "Vad fantastiskt att ha SÅ nära till allting. Ingenting är längre bort än en promenad!" Men så fort jag är tillbaka i vardagen med rastning av hundar och hemmaliv så är de tankarna helt ersatta av "Hur fantastiskt hade det inte varit att bara öppna dörren och släppa ut hundarna med mil till närmsta granne, väg och skogen in på knuten?"
Ganska kluven med andra ord. Och det är därför det är så perfekt precis just här. Vi bor praktiskt taget inne i stan (nära nog iaf) men har ändå skogen precis utanför. Jag behöver inte gå en meter på asfalt när jag tar en promenad med hundarna och det finns både skog och ängar ända in på knuten. Så egentligen har jag det bästa av två världar. Tänk att sambon kunde lyckas så bra helt utan min hjälp;)
