Det där med hårfärg
Jag tror inte att jag haft min egen hårfärg sedan jag var 11 år. Det var nämligen första gången jag färgade håret och sedan har jag bara aldrig slutat. Har aldrig trivts i min egen. Vilket egentligen är konstigt eftersom man borde passa bäst i den hårfärg man tilldelats. Men det är jag ju inte ensam om att tycka. Uppenbarligen.
Mitt problem är att min älskade frisör bor i Skåne. Och efter otaliga missöden litar jag inte på någon annan. Jag har tex blivit svarthårig när jag bett om rödblont. Och en gång såg jag ut som en rysk bordellmamma när jag bara ville klippa topparna!
Så dilemmat blir att antingen måste jag gå till någon annan mellan gångerna och betala tre gånger så mycket för något jag inte blir nöjd med, eller så måste jag leva med flera månaders utväxt. Det brukar bli det senare. Jag önskar att det vore en hårfärg som jag själv kunde fylla på för 59:90 på Ica. Typ. Men jag har blonderat mig själv för sista gången. Det är inte värt besväret när man slutar som grönhårig istället. När det var lite kortare kunde jag göra slingor med hätta men nu är det lögn att få igenom det. Får ju skylla mig själv såklart. Och visst är det ett i-landsproblem, men dock väl ett problem. Ska väl vara glad att det är så små bagateller jag behöver oroa mig för. Och får hoppas att solen bleker det i Egypten istället;)
